söndag 5 februari 2017

Samtal - en belastning! (Del 2)

Detta är andra inlägget i en serie i två delar om handlar om kommunikation - och då framför allt den form som kallas samtal.

I mitt första inlägg analyserade jag (grovt) aktiviteten samtal och vad som krävs av en människa för att delta. Jag konstaterade att samtal är en extremt krävande process som kräver ett engagemang av både intellekt, kropp och själ. Att förmågan att kommunicera är komplex och att anledningarna till att förmågan kan vara störd eller saknas kan vara många. Jag drog också slutsatsen att avsaknad av förmågan att kommunicera via samtal inte behöver vara sammankopplad med en oförmåga att veta eller uttrycka sitt eget bästa. Och att det därför är av största vikt att reda ut om oförmågan att samtala beror på en brist på kompetens eller kapacitet.

För egen del hänger svårigheterna att kommunicera via samtal ihop med min begränsade energi samt min känslighet för intryck och för olika typer av belastning. Det är det som att jag bara har utrymme för ett visst antal minuters samtal per dag - eller ett visst antal ord - och min kapacitet att samtala är därför väldigt begränsad. Det kan räcka med några minuters samtal för att kroppen ska slå bakut och hjärnan gå i baklås.

När jag går över min gräns är det som att kroppen börjar larma. Säger till att det är nog. Att jag måste sluta. Oförmågan att hitta ord ökar, likaså känsligheten för ljud och ljus. Jag tappar tråden. Glömmer bort vad jag sagt eller hade tänkt att säga. Hör dåligt, eller förstår ingenting. Illamåendet smyger sig på, likaså smärta i nacken och halsen. Så småningom i alla muskler i bröstkorgen. Om jag försöker ignorera signalerna ökar bara symtomen. Svindel och yrsel kommer till och en känsla av att jag måste bort för att alla intryck attackerar mig. Till slut blir jag fullkomligt dränerad på kraft.

Hur starkt bakslaget blir efteråt beror på hur långt jag har pressat mig. Hur länge jag fortsatt samtala medan kroppen larmat. Det är alltså ingenting jag varken kan eller bör pressa mig igenom. Som lättar bara jag tar mig över en viss gräns. Detta händer också när jag är totalt avslappnad, trygg och ostressad. Även när miljön är anpassad och jag är fysiskt avlastad. Det handlar alltså inte om en känslomässig reaktion på ett svårt samtal. Även om just känslosamma samtal dränerar mig ännu fortare på kraft. För mig är det förknippat med väldigt mycket skam och skuld att jag behöver dra mig undan sociala kontakter och undvika samtal - och att kräva anpassning och alternativa kommunikationsvägar.

Samtal är väldigt svåra att anpassa om man inte helt byter kommunikationssätt.

Men trots att jag har svårt med att samtala så har jag de flesta gånger inte problem med att veta vad jag vill eller behöver kommunicera. Det är kapaciteten för samtal som är begränsad inte förmågan att tänka eller känna. Inte heller att formulera mig, om jag får ta det i min takt och i den form som tar minst energi, nämligen i skrift. Om jag tillåts att skriva i stället för att tala kan jag "pejsa" min kommunikation bättre. Att skriva (i min ensamhet) innebär minskade sinnesintryck och mindre belastning i jämförelse med ett samtal ansikte mot ansikte. Jag kan ta pauser. Formulera mig i min takt. Göra en sak i taget. Hitta en balans. Något som i dagsläget är helt omöjligt i ett samtal.

En chattkonversation fungerar som ett samtal, men det är tyst när den andre skriver. Då kan jag tänka, reflektera eller vila. Jag får en chans att hinna med i mitt tempo. Jag kan gå tillbaka och läsa för att få ett stöd för minnet. För att kunna hålla den röda tråden. Jag är också mer stilla än i ett samtal, använder inga yviga gester eller strävar efter att hålla ögonkontakt. Att kommunicera via e-post gör det möjligt att anpassa takten ytterligare men kräver samtidigt att du kan läsa och tolka en större mängd text åt gången. Du saknar också möjligheten att ställa kontrollfrågor direkt för att se att du uppfattat samtalet rätt. En skriftlig kommunikation kräver generellt sett en större tydlighet från båda parter än en muntlig, bland annat eftersom du inte förväntas tolka vissa saker genom minspel och kroppsspråk. Du kan också välja själv i vilken miljö du har din konversation någonstans, med de anpassningar du behöver för att få det att fungera. Så även om också skrivandet är en belastning, så är den betydligt mildare än ett samtal ansikte mot ansikte. 

Om jag får skriva kan jag uttrycka mina tankar, känslor och behov - vara delaktig - också i ett sämre läge. Även då jag överhuvudtaget inte mäktar med att prata.

Tyvärr verkar muntliga samtal ansikte mot ansikte ha monopol på förstaplatsen i vårt samhälle. Det anses vara ett önskvärt sätt att kommunicera. Överlägset bäst. En självklarhet som sällan ifrågasätts. I alla fall inom vården. Alternativa kommunikationsvägar - som att chatta eller maila med sin vårdgivare - verkar vara i princip otänkbara att använda. Och ingen verkar förstå hur mycket ett samtal kräver av mig.

När det gäller kraven på muntlig kommunikation med vårdgivare, myndighetspersoner och arbetsgivare ligger de ofta på en nivå man förväntar sig hos någon som är frisk. Jag ska sköta alla kontakter, boka tider, förmedla information, samordna och upparbeta en samsyn mellan berörda parter. Jag förväntas delta på möten där jag gång på gång muntligt förväntas uppdatera andra om sjukhistoria och nuvarande status. Som att det är otänkbart och orimligt att min sjukdom överhuvudtaget påverkar den här typen av förmåga. Ändå är detta en av anledningarna till min bristande arbetsförmåga, och mina omfattade kognitiva svårigheter är testade och dokumenterade. Oftast finns inte ens någon möjlighet att förbereda samtalen genom att kommunicera skriftligt innan, eller för den delen följa upp efteråt.

När jag förvägras att uttrycka mina behov via alternativa kommunikationsvägar fråntas jag möjligheten att dela mina tankar och känslor på det bästa sättet jag kan. Mina behov kommer inte fram för jag har inte kapacitet att fullt ut förmedla dem genom samtal. Jag blir beroende av att andra för vidare eller gissar vad mina behov är. Det känns inte okej när det faktiskt finns andra möjligheter.

Men är den bästa kommunikationsformen verkligen alltid ett muntligt samtal ansikte mot ansikte? Varför är det så att detta kommunikationssätt har monopol i vårt samhälle och i synnerhet inom vård och myndighetskontakter? Är det för att vi tror att vi kommer närmare sanningen då? När vi kritiskt kan granska vår "motståndares" ansikte? Handlar det om att vi ska kunna värdera och avslöja en lögn? Hur engagerad någon är? Motiverad? Som att orden i sig själva inte är nog bevis.

För inte kan det väl enbart handla om en djup okunskap om människors olika behov?

Eftersom möjligheterna att samtala skiljer sig åt mellan olika individer kan det aldrig finnas bara en typ av kommunikation som är bäst. Vad som är bäst beror helt på person, och situation. För att personcentrera vården krävs därför att olika sätt att kommunicera lyfts fram som likvärdiga alternativ - och att system och strukturer stödjer detta.

Att en människa tillåts kommunicera på sitt bästa sätt innebär ökad tillgänglighet, självbestämmande och delaktighet. Hur kan det vara något som inte är värt att eftersträva?

_____________________________________________________________________________
Nästa inlägg, som också hör ihop med dessa två, är ett exempel ur verkligheten som visar på hur felaktigt utformade strukturer och system bidrar till att göra vården otillgänglig för människor som har begränsade möjligheter att samtala.

2 kommentarer:

  1. Så skönt att du skriver om detta, jag som inte riktigt fattat varför jag inte orkar prata.. att jag hellre skriver. KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din respons, den betyder så mycket för mej! Kram!! <3

      Radera

Min styrka har blivit min svaghet

Jag har ett dilemma. I mig finns ett stort behov av att hålla mig ajour. Att vara påläst kring sådant som gäller mig och min situation....