fredag 3 februari 2017

Samtal - en belastning? (Del 1)

Detta är första inlägget av två som kommer handla om kommunikation och då framför allt den form som kallas samtal.

Att samtala är en krävande aktivitet. På många plan. Det kan vi se när små barn lär sig förstå och tala. Kommunicera med omvärlden. Samspela. Det är verkligen ingenting som utvecklas över en natt. Ändå är det som att vi på något sätt tror att när vi väl lärt oss sker det automatiskt. Utan att det utgör någon egentlig belastning.

Som extremt belastningskänslig vill jag säga att samtal i allra högsta grad är en mycket belastande aktivitet. Som ställer höga krav på många olika förmågor. Som påverkas av många olika faktorer. Och det är frustrerande att så många inte förstår det. Inte ens de som borde vara experter. Inte ens vården.

För att tala krävs det att du kan forma dina tankar till ord, att du kan plocka fram rätt ord i rätt tid och kombination och att du sedan fysiskt kan forma och uttala dessa ord. För att lyssna krävs att du kan höra och sedan tolka olika ljud, förstå vilka ord de bildar och sätta ihop kombinationerna till ett sammanhang.

Det är inte bara hjärnan som arbetar när du talar utan en mängd muskler i ansikte, tunga, svalg, stämband, hals, bröstkorg och mage. Det kräver motorisk kontroll och koordination. Ljudet från rösterna skapar vibrationer som fortplantar sig i vårt huvud. Vår egen röst skapar också vibrationer i hals och bröstkorg som fortplantar sig till våra trumhinnor.

Samtalet påverkar, och påverkas också i varierande grad våra känslor. Bland annat på grund av våra tidigare erfarenheter, dagens övriga händelser, samtalsämnet och hur du upplever själva mötet med den du samtalar med.

I ett samtal ska allt detta ske simultant. I en viss takt. Koordinerat. Växelverkan mellan lyssna och tala sker parallellt med att tankeprocessen kring innehållet i samtalet ska ske. Du behöver kunna hålla fokus både på vad som sagts, vad som sägs och vad du skulle vilja säga samtidigt. Du behöver kunna följa och själv hålla en röd tråd i det du säger. Det säker stora krav på flera olika delar av ditt minne och koncentrationsförmåga. Och det tar mycket energi.

Att samtala kräver att du kan rikta din uppmärksamhet mot det som är viktigt och filtrera bort det som spelar mindre roll för att samtalet ska flyta.

Samtidigt så är det inte bara orden som sägs som din hjärna arbetar med, utan även den du talar med analyseras. Det kan handla om tonfall, pauser, mimik, rörelsemönster, tics och så vidare. Hjärnan bearbetar allt. När det är dags att tala eller ta paus. Tecken på avvisande eller uppskattande. Inkludering eller exkludering. Det finns också gott om både uttalade och outtalade sociala koder när det kommer till samtal och kommunikation.

Förväntningarna på deltagandet i samtalet påverkar, kunskapsnivån hos de som deltar, fördomar, erfarenheter och själva miljön där samtalet pågår. Om du ligger, sitter eller står. Ja, till och med hur den jag möter luktar spelar roll. Hur många som deltar i samtalet är också en viktig faktor som i allra högsta grad påverkar belastningen.

Allt detta gör att samtal är en extremt krävande process. Som visst kan förefalla automatisk men som definitivt kräver ett engagemang av både intellekt, kropp och själ. Där du hela tiden översköljs av en mängd intryck - som kommer både utifrån och inifrån oss själva - som måste tolkas och bearbetas.

Förmågan att kommunicera är komplex, likaså är anledningarna många till att förmågan kan vara störd eller saknas. Att inte kunna samtala behöver inte alls betyda att en person saknar förmåga att känna, tänka eller förstå sina behov. Om du befinner dig i ett sammanhang där ingen tala samma språk som du hindrar inte språkförbistringen dig från att veta vad du vill eller behöver säga - den hindrar dig bara att kommunicera det till någon annan. Avsaknad av förmåga att kommunicera via samtal är alltså inte självklart sammankopplat med en oförmåga att veta, eller ens uttrycka sitt eget bästa.

När någon har samtalsvårigheter är det därför av största vikt att reda ut om oförmågan beror på en brist på kompetens eller kapacitet, och sedan välja kommunikationssätt därefter.

Den här texten, och nästa inlägg är skrivna under en veckas tid uppdelat på en mängd tillfällen. Jag hade aldrig klarat av att kommunicera detta med er om jag skulle göra det i ett samtal. Även om jag vore väl förberedd. Det har jag inte kapacitet för numera, men jag hade det förut innan jag blev sjuk.

Förminskar det faktum att jag inte kan framföra texten muntligt värdet av dess innehåll? Förändrar det betydelsen? Eller minskar det min trovärdighet? Nej, jag menar att det snarare är tvärt om.

Att just det gör den ännu viktigare att läsa.

_____________________________________________________________________________
Nästa inlägg kommer fortsatt handla om samtal som kommunikationsform. Jag kommer berätta om mina egna begränsningar när det gäller samtal och om varför jag anser att det är viktigt att olika sätt att kommunicera lyfts fram som likvärdiga alternativ!
_____________________________________________________________________________

Läs också inlägget No Help Without Talk från bloggen the Uninspirational

8 kommentarer:

  1. Jag vill bara säga tack för att du ger av din begränsade energi till oss som läser. Tänk ändå, vad vi kan åstadkomma om det får ske anpassat till våra villkor, utan tidspress och orimliga krav. Som dina texter. För mig personligen är din blogg en värdefull källa till kraft i en svår livssituation. Önskar nu att det fanns lite mer energi att formulera betydelsen, men jag får stanna här för idag. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Tack för dina ord - det ger mej mod och kraft att fortsätta publicera mina texter. Vi kan göra stora saker tillsammans! Kram!!

      Radera
  2. Bra sak att lyfta. Jag har haft det väldigt jobbigt med muntlig kommunikation under min sjukdomstid. Det är tydligt att människor omkring inte förstår att det kan vara så. Vissa pratar och frågar utan att tänka på det. Det är så självklart att tal är enkelt för den som är frisk. Jag har verkligen känt att jag bara inte orkade prata med någon så himla ofta. Jag orkade inte ge något tillbaka i kommunikationen. Jag orkade inte lyssna när någon pratar en längre stund. Jag hade svårt att förstå sammanhang och liksom få ihop det som berättades. Och kanske det största hindret för just mig, jag orkade inte med ljud. Ju fler som deltog desto värre. Ljud omkring gjorde det omöjligt att fokusera på samtalet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dej - känner igen mej i det du beskriver. Det är verkligen stressande att ha så dålig uthållighet. Känner alltid som att jag har värsta sämsta tålamodet med folk - men det handlar ju om att min kapacitet brister. Särskit om folk får för sej att vi ska småprata ståendes i hallen eller något.
      Kram!

      Radera
  3. Väl skrivet!Jag har tidigare varit "frånkopplad" o då fungerat väldigt kompetent i det talade forumet. Fungerar inte alls speciellt bra nu då känslorna har tagit över o jag föredrar att kommunicera skriftligt för att kunna nå fram... internt fungerar det än bättre med bildspråk. Jag blir oerhört distraherad av ansiktsuttryck, minspel o kroppsspråk. Även frågor el andra avbrott när jag talar får mig att tappa fokus. Många som har svårt att förstå hur det kan vara så, speciellt om de känt mig i tidigare liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dej! Och tack för pepp! Kram!

      Radera
  4. Jag har betydligt lättare att uttrycka mig i skrift än i tal.
    Senaste tiden gillar jag inte alls att prata, det tar så mycket energi.. Lustigt att du skriver om det precis nu. Jag lägger oftast av mitt i en mening för att jag tycker att det är så jobbigt.. :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Det är ett återkommande problem för mej. Eller att jag inte alls hittar orden så att meningen blir totalsnurrvig! Kram till dej!! <3

      Radera

Om att ha hopp, eller inte

Får man sluta hoppas utan att bli betraktad som någon som gett upp? Jag behöver det för att kunna leva nu. I allt, trots allt. Bättre att v...