onsdag 8 februari 2017

Hur mår du?

Det finns nog ingen fråga som gör mig så stressad som när folk frågar hur jag mår.

Jag vet att den frågan för väldigt många (kanske rent av för de flesta?) är en ren artighetsfras. Något som hoppar ut ur munnen helt automatiskt och där du förväntas svara "bra" med samma automatik.

När du är långvarigt sjuk blir frågan nästan plågsam. För det finns liksom inget enkelt svar. Inte ens om människor frågar av genuin omtanke och verkligen vill veta är det en lätt fråga att svara på. Dessutom finns det i frågan ofta ett outtalat hopp om att jag ska svara att jag mår bättre, eller inte lika dåligt som sist och så vidare. Och jag känner mig bara som en stor pessimist varje gång jag måste berätta att det inte sker.

Sanningen är ju att jag har varit sjukskriven väldigt länge nu, på grund av att jag inte mår bra och mådde inte särskilt bra åren innan dess heller. Enligt min läkare kan jag inte förvänta mig mycket förändring framöver heller. Hur jag mår varierar inte så mycket mellan dagarna, trots att jag visst kan ha bättre och sämre dagar.

Om någon frågar mig med täta mellanrum hur jag mår blir det bara konstigt, med tanke på hur mitt liv sett ut de senaste åren.




För mig känns det också som att frågan om hur jag mår har infekterats av vården. Av alla gånger jag har tvingats redogöra för min hälsostatus. Där jag förväntats veckla ut och in på mig fullständigt. Och med det följer alla gånger jag blivit dåligt bemött, misstrodd eller förminskad. Plus hela tiden denna väntan på att det ska ske en förändring till det positiva, och besvikelsen när det inte gjort det. Inte bara min förväntan utan också vård och myndigheters.

Det är också en väldigt intim fråga. Eftersom ett ärligt svar ofta behöver en ganska genomgående förklaring med praktiska exempel från min vardag för att någon ska förstå.

Ibland när vissa frågar hur jag mår drar jag mig för att svara. Inte för att jag har problem att berätta utan för att de blir besvärade. Trots att deras fråga med all tydlighet inte är en artighetsfras kan det ändå hända att de säger usch då, eller tystnar för att sedan fortsätta prata om någonting helt annat. Som att det jag berättar är för jobbigt att ta in. Eller så kommer det ett hurtigt "krya på dig" alternativt "jag hoppas det blir bättre i morgon".

Själva frågan och samtalet kring den blir ofta bara en bekräftelse på hur svårt mitt tillstånd är att förstå.

Så ibland (ofta) undviker jag faktiskt att svara, för det känns som att mitt svar ändå bara gör andra besvikna, besvärade eller frustrerade. Jag kan ju liksom inte göra så mycket åt hur jag mår. Det är ju som det är, och jag måste leva med det.

Att behöva brottas med denna fråga samtidigt som jag knappt har kapacitet att samtala blir bara för mycket. Det tar av ett utrymme jag inte har.

______________________________________________________________________________
[Här] kan du läsa det långa svaret på hur jag mår och [här] är första delen i en serie inlägg som handlar om att ha begränsad kapacitet för samtal.

6 kommentarer:

  1. När jag har bra dagar brukar jag svara "Tack bra utifrån mina mått mätt." När jag mår dåligt träffar jag aldrig människor. Kram

    SvaraRadera
  2. Ja du! Hur mår man? just nu har jag en behandlande läkare( måste ha denne pga specifik kunskap) som inte är ett dugg intresserad av måendet alls. alltså verkligen INTE! som när hen ringer överhurtigt och snabbtsnabbt frågar: hur mår du? i utandningen säger hen själv: bra bra hoppas jag. väntar en nanosekund tills jag möjligen har sagt bra.

    säger jag inte bra, utan börjar rada upp allt som är fel för dagen, avslutar hen kvickt med: jaha ok... fortsätter jag så säger hen otåligt och tydligt: Är du sjuk får du söka doktor! :O tack tack o lägger på.

    Jo j-t trevligt bemötande. Så jag säger inget alls numera när hen ringer, är faktiskt mest knäpptyst. så hen frågar är du där? Jooo det är jag väl... Ja hur mår du? Så mitt senaste standardsvar är ett trött och snäsigt du är ju ändå inte intresserad o lyssna.

    Så numera frågar hen inte ens om medicineringen etc, hur saker går så det är ett totalt värdelöst samtal.

    Om jag ringer o ber hen ringa blir samtalet superkrystat. Du ringde... Paus. Jo.. o sen börjar hen prata labbresultat etc o att saker ser ok ut, tackar säger hen innan jag har hunnit dra efter andan o lägger på. Jodå så treevligt bemötande så..

    Tyvärr sant utan överdrift. :( :@

    SvaraRadera
    Svar
    1. Suck! Jag har också haft läkare som överhuvudtaget inte borde prata i telefonen. Kanske inte borde varit läkare alls som behöver samtala och försöka möta sina patienter.
      Kram till dej!!

      Radera
  3. Det känns som om du tagit orden ur mitt huvud. Känns skönt att veta att jag inte är ensam, även om det bästa vore att ingen var drabbad.
    Tack för att du delar med dig! ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Tack för att du delar med dej! Kram!!

      Radera

Min styrka har blivit min svaghet

Jag har ett dilemma. I mig finns ett stort behov av att hålla mig ajour. Att vara påläst kring sådant som gäller mig och min situation....