Min man sa just en bra sak - att det jag behöver just
nu i den situation jag befinner mig i är ett lika starkt filter som min
vårdcentral har.
De är extremt slutna.
Som en borg eller ett fort. Det finns bara en väg in - rådgivningstelefonen -
som är öppen under begränsade tider och som agerar broms, sluss eller
vägledare. Inga direkta kontakter får tas med någon annan anställd. De skyddar
sig för överbelastning och sjuksköterskan som arbetar i rådgivningen är deras
väktare. Deras filter.
Jag behöver också
samma skydd för överbelastning. Men i stället för att sitta bakom en mur med
ett tillförlitligt skydd tvingas jag själv agera väktare. Jag har allt ansvar
för att bromsa, leta och förmedla information, uppdatera och samordna. Strida
för min sak. Se till att ingenting missas och påminna så att jag inte glöms
bort. I stället för att vara trygg med att jag får det jag behöver måste jag
hela tiden agera spindeln i nätet för att se till att alla andra gör sitt jobb
på ett sätt som inte motverkar varandra.
Det är tröttsamt och frustrerande, och det blir så
extremt tydligt att inga system är byggda utifrån att hantera en långvarig
sjukskrivning där arbetsförmågan inte återkommer. Och det finns absolut inga
rutiner för hur man hanterar någon som mig. Varken i vården, hos arbetsgivaren
eller hos Försäkringskassan.
Jag förväntar mig att
få veta när personalbyten sker - oavsett vilken del av kedjan det gäller - och att jag får de kontaktuppgifter jag behöver.
Precis som när jag var frisk och arbetade. Jag tar också för givet att någon
form av överlämning sker mellan den som slutar och den som börjar, och att den
som är ny själv ansvarar för att sätta sig in i mitt ärende och den
dokumentation som finns om mig. Likaså att de som ansvarar för mig har tillgång
till mina person- och kontaktuppgifter samt har kontaktuppgifter till övriga
inblandade i mitt ärende.
Tyvärr verkar överlämning i offentlig verksamhet vara
obefintlig - och jag tvingas gång på gång själv vara den som jagar uppgifter
för att få kontakt med den jag behöver.
I en överlämning
behöver den nya personen få tillgång till det hen behöver veta för att kunna
göra ett bra jobb i mötet med mig. Vad som är viktigt varierar med vilken roll
personen har i förhållande till mig. För en ny chef kan det vara viktigt att
veta min bakgrund, uppgifter om omfattningen och anledningen till min
sjukskrivning samt var någonstans i min sjukskrivningsprocess jag befinner mig.
Och i vilken utsträckning jag orkar med att ha kontakt med arbetet.
En ny läkare behöver
förstå och ha överblick över min sjukhistoria, vilka besvär jag har och hur
begränsad jag är i min vardag samt vilka olika behandlingar jag prövat och
vilket resultat de fått samt hur planeringen ser ut framöver. Hen behöver också
veta omständigheter kring sjukskrivning och arbete. Om handläggaren byts ut bör
den nya ha en överblick över situationen både vad gäller min hälsa, sjukvårdens
roll i mitt fall och hur min arbetssituation ser ut. Framför allt behöver hen
ha tagit del av tidigare dokumentation kring min sjukförsäkringshistoria och
var någonstans jag befinner mig i min rehabiliteringsprocess.
När jag träffar en ny person i min process för första
gången önskar jag att jag inte skulle sitta där som ett vitt blad. Ändå är det
så det fungerar nio gånger av tio. Om någon överlämning skett är det ingenting
jag märker av utan jag förväntas muntligen uppdatera den jag möter om mig och
min situation, vad som är gjort och vad som är planerat framåt. Om alla mina
misslyckanden. Och alla turer hit och dit. Gång på gång.
Vid det här laget är
min berättelse både omfattande och spretig. Med många saker som är
känslomässigt jobbiga att prata om. Inte något som sammanfattas i en
handvändning direkt. Dessutom är numera antalet människor jag berättat min
berättelse oräkneliga och många har tyvärr inte förvaltat det jag berättat med
respekt.
Därför känner jag mig
mer och mer utelämnad för varje gång det behöver göras.
Jag är sjuk. Extremt känslig för alla typer av
belastning. Ändå förväntas jag vara min egen väktare, vara budbärare mellan
olika instanser och personer samt samordna olika organisationer och system som
inte synkar med varandra. Jag förväntas ta hänsyn till alla andra men de andra
kan sällan ta hänsyn till mig och mina behov. För jag faller utanför den
förväntade mallen - och för att systemen är uppbyggda utifrån organisation i
stället för person.
Det här är en orimlig arbetsbörda att bära även för någon som är fullt frisk, varför är det då självklart att jag ska klara av det - jag som är sjuk?
Saknar ord. Så får det inte vara. I det samhälle vi lever i borde det kunna finnas något sätt att hantera detta, så att inte den som är sjuk drabbas.
SvaraRaderaMina tankar flyger iväg, Du skriver så bra här på dina sida, kanske borde denna blogg vara något som de styrande, inom vården skulle kunna få förmånen att läsa. För om man är sjuk oavsett i vad, så är det inte den som är sjuk som skall informera o dra det tyngsta lasset.
Tack! <3 Känner du någon, eller har någon särskild i tanken som borde läsa, så får du gärna tipsa! Kram
RaderaKänns så väl igen..
SvaraRadera<3 Sorgligt att vi är många som upplever samma sak!
Radera