torsdag 5 maj 2016

#postdusch

Igår duschade jag.

Olyckligtvis.

Kroppen sparkade bakut så kraftigt att det tog musten ur mig fullständigt.

Det är så svårt att förutse hur kroppen kommer att reagera från gång till gång, även att jag numera vet att någon form av reaktion alltid kommer. Ibland är den direkta reaktionen kraftigare. Andra gånger är det den fördröjda som dominerar. Ofta kommer en kraftig reaktion direkt, som mildras en aning, för att sedan stegra ytterligare efter ett dygn. Ibland fortsätter den stegra under flera dygn för att sedan gradvis mattas av.

Igår frågade min man om jag kunde beskriva vad det är jag känner när jag mår sådär dåligt. Här är min ögonblicksrapport:

Jag mår så dåligt att jag bara vill krypa ur mitt skinn. Hela kroppen bara skriker. Dom här stunderna hatar jag mitt liv! Fast egentligen känns det som att det är min kropp som hatar mig för att jag gör något som den inte har energi till. För mitt övertramp. Ett övertramp som för någon annan är en bagatell. 
Det känns som att hela halsen - från nacke till struphuvud - badar i krossat glas. Det spränger som att lymfkörtlarna bakom öronen vore stora som tennisbollar. Strålar ut i käken, upp bakom ögonen och ner mellan skulderbladen och över bröstbenet. Som en kappa ner över axlarna och armarna. En tyngd som pressar ner mig. Det är trångt i halsen, en stor klump av smärta och illamående. Blodådrorna på mina armar, händer, ben och fötter blir kraftigt förstorade och sprängfulla. Nästan så det stasar. Känslan i hela kroppen är som en millisekund innan du spyr. Jag mår illa, till och med i huden. Smärtan pumpar och skinnet korvar sig. Och jag glömmer att andas. 
Det handlar alltså om en stark fysisk smärta och illamående. Inte psykisk. Men den våldsamma fysiska reaktionen är så pressande att jag har svårt att hålla ihop psykiskt. Tårarna rinner okontrollerat utan att det handlar om att jag är ledsen. Inte heller rädd. Mest frustrerad. Och jag känner mig trängd. Blir smått panikslagen för att jag inte kan värja mig och att det inte finns någonstans att ta vägen. Jag är fast i min kropp hur jag än gör. I en kropp som känns som den är på väg att explodera.  

Syntolkning: En bild på min hand och handled med kraftigt uppsvällda blodådror och en rödaktig färg.
Jag skriver inte det här för att få din medömkan. Egentligen inte heller för din igenkänning. Mitt syfte är att sätta ord på det som verkar så obeskrivbart, oförklarligt och svårt att förstå. För min egen skull, men mest för att öka förståelsen hos andra för hur det kan vara att leva med den typ av besvär jag har. 

Se det som en dokumentation. Som en forskares dagbok. Ögonblicksbilder från min verklighet. En del av en kartläggning av hur livet med belastningskänslighet kan vara att leva.

Ett försök att själv förstå min kropp och ett försök att få dig att förstå mitt liv.

10 kommentarer:

  1. Det smärtar oerhört att se och höra. Samtidigt så otroligt viktigt att ditt mående synliggörs, starkt gjort av dig att både visa och berätta!

    Jag känner igen upplevelsen och situationen av att vara fast i en kropp som plågas fysiskt. Det är mycket traumatiskt. Önskar så innerligt att du inte ska behöva gå igenom detta vid varje dusch. Eller rättare sagt, att du inte överhuvudtaget ska behöva gå igenom detta.

    Vill skicka en försiktigt kram till dig som värmer ditt hjärta men som låter din kropp vila. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 tack! Vet att du förstår. Jag tänker att ju mer vi synliggör och beskriver ju mer kommer behovet av kunskap bli! Kram!

      Radera
  2. Otroligt väl beskrivet! Kram

    SvaraRadera
  3. Det är ju vidrigt att kroppen ska behöva reagera så här. På att duscha. Det är det faktiskt. Sen måste man ändå förhålla sig till känslan av att det är livet som ser ut på det här viset.

    Och oavsett av vilka skäl man skriver sina inlägg så är det värdefullt att du dokumenterar och låter andra ta del av vilka konsekvenser vardagliga aktiviteter som "en avslappnande dusch" kan få.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är vidrigt och ofattbart och min verklighet! Jag tänker att forskare i alla tider strävat efter att beskriva okända fenomen detaljerat, så då gör jag det och när vi äg många som gjort det tillräckligt många gånger så är det tillslut inte längre okända fenomen!

      <3 kram!

      Radera
  4. Jösses! Hm.. Jag tappar nästan ord. Men du syntolkar MIN kropp! alltså den där typen av blodådror får jag o och samma beskrivna känsla som du. Men jag har väl inte fäst så mycket vikt vid det mer än att ja kroppen skriker av ilska nu igen... Men det här kan faktiskt betyda nåt mer. Nu menar inte jag att jag kommit på vad, men nu när du visar en mängd fysiskt iakttgbara saker på dig slår det mig att jag o har exakt så här, men sjukvården har ju totalignorerat mig och viftat bort mig som nojig hypokondriker, så jag nämner aldrig alla just kroppsliga upplevelser numera.

    Jag blir helt plötsligt rätt orolig över detta.. Kroppen signalerar alltså väldigt vilt! Det här bör man nog ta på allvar, inte bara vifta bort. Det är fruktansvärt synd att man inte kan få åka in akut o visa upp sånt här när det händer, utan få en HC tid om 3 veckor... Ja men då är symptoment borta. Det är som att de väntar i det längsta just därför, så man inte ska belasta dem med alla såna här saker.

    Visst jag förstår väl DET, herregud, men detta handlar inte om ett enskilt tillstånd utan nåt som dels händer då och då på ett sätt som att hm, så här ska inte kroppen eg reagera.

    DET behöver inte vara farligt. MEN när det händer ofta så är det ett mönster, och det är ju inte så att vi är pipiga och springer för varje liten prick.
    Men det är PRECIS detta som blir bortviftat för mig tex, som hypokondri etc. VI vet inte varför kroppen faktiskt reagerar så här och det är ju inte så att det är akut matförgiftnig och finns en eg naturlig förklaring, utan detta hör till den sk dolda symptomfloran. Det här visar att kroppen gallskriker superilsket, det är inte bara några uppsvällda blodådror.. och en klapp på huvet. Det här visar att det är allvar, även om vi inte, och förhoppningsvis slipper få reda på vari allvaret ligger. Men ja att se dina händer gör mig riktigt oroad.

    förlåt det är inte meningen att kryptiskt skrämmas, men många av de symptom du "syntolkar" finns hos mig också, men jag har trott jag varit ensammast i världen om dem eftersom vården behandlar mig som åååh lilla piplisan är det du nu igen, men det här ääär inte farligt(ton som till en 3 åring).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Det är aldrig roligt att känna igen sej i någon annans beskrivning - men jag tror att de behövs. Ju fler som beskriver samma sak desto svårare blir det för sjukvården att ignorera. Själv känner jag mej inte särskilt orolig över själva symtomen utan mer av att kroppen blir överbelastad av så små saker.

      Radera

Min styrka har blivit min svaghet

Jag har ett dilemma. I mig finns ett stort behov av att hålla mig ajour. Att vara påläst kring sådant som gäller mig och min situation....