fredag 15 januari 2016

Skadad av någon som vill mig väl?

Triggervarning: Våld, Misshandel, Övergrepp, Funkofobi

Den här texten känns hemsk att publicera, pinsam och privat. Men jag tror (vet) att jag inte är ensam om mina upplevelser, så därför publicerar jag den ändå. Jag vill också säga att jag i min sjukdomsbild aldrig blivit diagnosticerad med varken depression eller ångest, så det jag skriver är inte ett utslag av ett skört inre. Däremot vet jag inte vart mina erfarenheter kommer att driva mig, om detta  får gå längre...

I kölvattnet av måndagens rutinbesök hos tandläkaren böljar smärtan fram och tillbaka och lämnar mig aldrig ensam, inte för en sekund. Den borrar sig in så intensivt att allt annat runt mig bleknar. Dagarna med denna kontastanta pina kryper fram och när kvällen äntligen kommer drar jag mig ändå för att släcka lampan. Då måste jag låta smärtan skölja över mig utan distraktion. Vill inte ges möjlighet att känna efter på riktigt. Har jag tur somnar jag innan det tjocka lagret av Tigerbalsam slutat bränna. En högst tillfällig distraktion även det, men ingen lindring.

I smärtdimman maler tankarna på och lever sitt eget liv. Tankar som ligger så långt bak i medvetandet att de är svåra att formulera i text. Inte för att jag inte vet vad det handlar om, utan för att de känns så _absurda_.

Att associera något som normalt inte gör någon skada med misshandel, våld och övergrepp känns absurt. En enkel rutinundersökning. Något som tandläkaren gör många gånger varje dag, något jag tidigare gjort på en liten stund och sedan glömt. Men nu känns min kropp som den har blivit slagen, hårt, med upprepade slag i syfte att skada.

Vad gör det med mig inför nästa besök? Hur mycket måste jag peppa mig själv då för att frivilligt orka gå igenom ytterligare en misshandel? Jag vet inte om jag kommer klara det fler gånger, det känns som att min bägare börjar vara full nu.

Men det tar tyvärr inte slut där. En rutinundersökning hos tandläkaren eller optikern, en mammografi, 40-årskontroll eller cellprov - det är relativt enkla saker ändå. Besök - som för mig - i sig själv är neutrala och okomplicerade för de har ingen koppling till själva sjukskrivningsprocessen.

Det andra spåret som maler på just nu handlar om min dåliga erfarenhet av vården. Den vård som ska hjälpa mig ur besvären och sjukskrivningen men som gång på gång stjälper mig. Som skadar mig och gör mig sjukare. De upprepade dåliga bemötandet, felbedömningar som gjort mig sjukare, återkommande behandlingar som får mig att krascha. Oförståendet och förvåningen trots det jag berättat av om tidigare erfarenheter. Att inte bli lyssnad på förrän skadan redan är skedd. Att gång på gång behöva be om anpassning, som aldrig blir tillräcklig. Att ses som sjåpig, någon som söker hjälp eller backar i onödan.

Allt detta som upprepar sej gång på gång. Inte bara i min vård utan även i mitt barns. Just nu spelar det ingen roll vem av oss det gäller. Mitt förtroende är brustet och jag har tappat tilliten helt! Jag har trust-issues. Grava sådana.


Nu känns det som att jag är så långt ifrån passion man kan komma. Det är som när människor beskriver hur de är fast i en osund relation till någon de är i beroendeställning till. Det bara pågår och man vet inte hur man ska ta sig ur det.

Passionen som fanns har ersatts med smärta men jag förväntas ändå ha förtroende för något som gör mig så illa. Det är som att leva i en mardröm som inte går att vakna ur.

Hur ska jag orka?

------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs gärna Funkisfeministens inlägg om Krig, det berör en del av det jag tagit upp här men ur ett annat perspektiv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om att ha hopp, eller inte

Får man sluta hoppas utan att bli betraktad som någon som gett upp? Jag behöver det för att kunna leva nu. I allt, trots allt. Bättre att v...