måndag 30 mars 2015

Menigsfullt trots allt?

Efter några veckor med extremt jobbig smärta är jag alldeles känslomässigt slut - och när smärtan lägger sig och jag börjar kunna tänka på annat infinner sig tankar och längtan om meningsfullhet. Längtar efter att känna att livet inte bara går ut på överlevnad som det varit ett tag. Att jag inte bara lever för de stunder då min familj är hemma - utan att även stunderna i ensamhet får ha ett värde. 

Jag vet att det egentligen inte behöver mycket till för att jag ska känna att livet är fyllt med mening - för jag brukar fungera så att jag hittar en mening i det lilla. Men stunderna däremellan kan det kännas riktigt tungt.

Vad gör du för att ditt liv ska kännas meningsfullt, trots allt som är (och inte är) runtomkring dig? Dela gärna med dig. 

<3

måndag 16 mars 2015

Glimtade till

Förra veckan hände något! Jag kände en glimt av energi och styrka för första gången sedan i somras. Så underbart och ljuvligt att inte starta allt i ett totalt utpumpat läge. 

Tyvärr blev sonen sjuk i lördags och som följd av detta stresspåslag och dålig sömn hos mig. Konsekvensen av störd återhämtning blev som vanligt ökad smärta och utmattning. Jag är extremt känslig för störningar på det området, antagligen för att jag inte har några som helst reserver att ta av utan jag har bara det lilla jag lyckas skrapa ihop under en natts sömn. 

Jag hoppas att detta bara är en tillfällig grop - och inte ett djupt hål - och att jag kan fortsätta att bygga på det jag har gjort under ett halvårs tid. 

tisdag 10 mars 2015

Baseline - en nödvändig grund eller slöseri med tid?

Jag har funderat mycket på vad det är som har gjort att den rehabilitering jag deltagit i misslyckats gång på gång med att få mig att bli bättre. Det enklaste har varit att lägga skulden på mig själv, att jag inte försökt tillräckligt eller att jag gett upp för tidigt. Men det har snabbt gått att utesluta, för jag har fått veta av den eller de som varit ansvariga att så inte varit fallet. Det är i nästa steg mina diagnosfunderingar kickat in. Är det så att jag inte har korrekt diagnos och att den rehabilitering jag genomgått därför inte har haft avsedd verkan? Här har jag inget bra svar, för detta är det ingen som har utrett.

Hursomhelst så har jag den senaste tiden insett att det finns en annan faktor som genomgående brustit i de rehabiliteringsåtgärder som jag deltagit och misslyckats i - nämligen att det inte gjorts en tillräckligt bra baseline innan åtgärderna startar.

Vad är då en baseline? En av betydelserna (och den jag avser här) är:

"A usually initial set of critical observations or data used for comparison or a control." 

I forskning beskrivs en baseline som det ursprungsläge som resultatet utvärderas mot - ex hälsostatus innan en viss typ av behandling sätts in, och som sedan hälsostatus efter behandlingen jämförs med.

I ett projekt jag jobbade i hade vi i princip hundra procent måluppfyllelse på de mål vi satt upp tillsammans med våra klienter. Många var förvånade över våra goda resultat, men jag anser att allt annat än i princip 100% måluppfyllelse på individnivå ett misslyckande för mig som professionell behandlare. En hög måluppfyllelse på individnivå i projektet sa mig att vi hade lyckats med vår baseline-utredning och tillsammans med klienten lyckats sätta realistiska, mätbara mål.

Vad är då en bra baseline? För mig som arbetsterapeut handlar det om att jag tagit reda på vilka aktiviteter klienten upplever som problematiska i sin vardag, att klienten har fått värdera hur viktiga dessa aktiviteter är för hen och hur nöjd hen är med utförandet av dessa aktiviteter idag. Som tillägg till detta kan jag utifrån min yrkeskompetens observera klienten när hen genomför någon av dessa aktiviteter för att ytterligare specificera vad det är som skapar det upplevda problemet. Baselinen syftar både till att ge en grund för vidare målsättning och behandling - men redan här kan jag och min klient arbeta med att smalna av och precisera det vi sedan kommer att arbeta vidare med tillsammans.

De realistiska och mätbara målen måste korrelera till baseline på ett tydligt sätt - likaså måste åtgärderna för att nå målet också stå i direkt relation till både baseline och mål. Om baseline är otillräcklig eller målet är orealistiskt eller ej mätbart leder detta till att felaktiga åtgärder väljs och förebådar ett troligt misslyckande. Detta ska alltså inte ses som att klienten misslyckats - även om det är så klienten upplever det - utan det är vården som misslyckats att genomföra sin process på ett korrekt sätt.

Om däremot kvalitén på baseline är god och målen är realistiska och mätbara leder detta till måluppfyllelse för klienten - för mig innebär detta nöjda klienter som upplever att de tagits på allvar.

Upplever du att det gjorts en tillräcklig baseline inför din rehabilitering, höll den god kvalité eller fattades det något, fanns det saker som kunde tas bort? Tankar, funderingar - kommentera gärna!
  

måndag 9 mars 2015

Bloggtorka på grund av identitetskris?

När jag startade den här bloggen för fyra(!) år sedan hade jag en relativt nysatt utmattningsdiagnos. Jag hade redan fått känna på kaoset i vården - men ännu inte fått någon rehabilitering. Själv tänkte jag att vila, yoga, långa promenader och förändringar i vardagen skulle göra mig frisk och stark igen. Det blev inte riktigt som jag trott och tänkt.

Den långa och snåriga vägen har slingrat mellan Vårdcentral, privat sjukgymnast, Företagshälsovård, utredning och behandling på Stressklinik, Arbetsträning, åter Vårdcentral, privat sjukgymnast, ortopedtekniker, utredning Smärtrehab med långvarig smärt- och HMS-diagnos, åter Vårdcentral med rehab, arbetsträning och teamutredning via FK,  - u t f ö r s ä k r i n g -, Bettfysiologen, Otropedtekniska, åter Vårdcentral med, utredning på psykiatrin, åter Vårdcentral och byte av densamma med ny period av rehab (för att bara tydliggöra det väldigt ytligt...).

Puh, så många instanser, personer, samtal, kartläggningar, så många gånger jag öppnat mig och berättat min berättelse. Ofta känner jag - till vilken nytta? Dessutom har den osäkerhet som vården visat kring mina besvär smittat av sig på mej - och jag har känt mig udda och svårbegriplig. Viljan att bota och frånvaron av bot har säkerligen inte bara skapat frustration hos mig utan även hos sjukvården. 

Frustration tar massor av energi som spiller ut överallt - mycket av min här på bloggen. Det har varit mycket grubbel och funderingar över varför jag inte passar in. Men jag upplever också att mitt fokus har svängt - från att jag "ska bli frisk" till att jag ska må bättre trots de förutsättningar som finns. Bloggen Patientpetspektiv beskriver detta så bra att jag väljer att citera: 

"Jag tänker oftare och oftare att utmattningssyndrom är ett missvisande ord för min ohälsa utan använder mer och mer begreppet belastningskänslig då det säger mer om vad som är problemet. Jag har förvisso fortfarande ett utmattnignssyndrom men det är bara en del i pusslet medan begrepp som central sensitisering, belastningskänslighet, fördröjd effekt, stimulanskänslighet, smärtlatens och överbelastningssymtom är mycket mer centrala idag. I dagsläget tänker jag heller inte så mycket på när det här utmattnignssyndromet ska läka utan jag tänker mer i termer av att långsiktigt kunna öka min aktivitetsförmåga i den livssituation jag har."

Jag vet inte om jag kan kalla det identitetskris som jag gör i rubriken - för jag bygger inte min identitet runt mina diagnoser - men bloggen har ju ändå byggts kring framför allt min utmattning. Kanske inriktningskris stämmer bättre? Jag har nu insett att bloggen kommer att fortsätta spreta - liksom mitt liv - det finns nog inget enkelt svar på vad mitt mående beror på, alltså kan min blogg inte ha en enkel inriktning på en separat diagnos.

En viktig sak för mig just nu är att min läkare och sjukgymnast faktiskt är överens om att sjukgymnastik räcker, och att det är jag som måste styra tempot. Och att de är redo att "försvara" detta inför FK om det behövs. För första gången på  F Y R A  år tillåts jag själv hålla i rodret! Jag tänker att det ger mig en chans att försöka hitta en balans jag tidigare inte haft möjlighet till. Jag tänker försöka ta den chansen och se vad det ger, och försöka för ett tag släppa grubbel och frågetecken kring orsak och diagnos.

Det kommer också bli mitt främsta fokus här på bloggen - att spegla min kamp för att leva här och nu och komma framåt trots de förutsättningar som är! 

onsdag 4 mars 2015

"På väg in i väggen" - artikelserie i SvD

Svenska Dagbladet har en hel artikelserie om Utmattning. Jag har inte läst hela än själv men tycker det är viktigt att spegla vad media skriver så jag länkar här och så får jag det sparat på en gång. Kommentera gärna era reflektioner och skriv vilken artikel det gäller så kanske jag kan skriva ett kompletterande inlägg senare och lägga in era kommentarer där.

Del 1
Stresstålig - ja tills allt brast

Del 2
Satsar stort mot psykisk ohälsa

Del 3
Lättare att få terapi i England

Del 4
Arbetsgivarens dröm tills de bränner ut sig

Del 5
Så undviker du gå in i väggen

Del 6
Lätt att bli slutkörd av dolda sysslor (Om det som tidigare kallades Vardagsrevidering)

Del 7
Vi måste prata om vad stress gör med oss

Del 8
Symptomen på utmattning kan komma smygande