fredag 6 november 2015

Myran och snigeln

Innan jag blev sjuk var jag en myra. Flitig, snabb, uthållig, envis och stark byggde jag på stora byggen tillsammans med många andra. Jag bar och slet flera gånger min egen vikt och drog så att säga mitt strå till stacken. Jag gillade myllret och höll mig gärna bland de andra myrorna i stacken.

Numera är jag en snigel och min energi räcker inte till att springa runt som en myra längre. Jag måste sträva sakta och tålmodigt mot ett klart och tydligt mål. Utan onödigt energispill på vägen. Jag behöver vara noggrann, organiserad och planera noga för att slippa göra om och ändra riktning i onödan. Men om jag får göra saker på mitt eget sätt och i min egen takt kan jag fortfarande genomföra stora saker. 

Jag ser saker ur ett annat perspektiv nu. Ser det vackra och känner dofter som man bara kan uppleva om man rör sig långsamt. Och jag njuter. Myrorna springer runt mig och säger att jag står still, men om de skulle stanna upp så skulle de upptäcka att jag rör mig framåt hela tiden. 

Ibland tror min hjärna att den fortfarande är en myra, då försöker jag för mycket alldeles för snabbt och blir besviken när det inte går som förut. Då får jag påminna mig om att en snigel gör på ett annat sätt - sakta och metodiskt istället för snabbt och mycket - och att det går lika bra. 

Endel runt mig väntar på att jag ska bli den myra jag var förut. Att jag ska transformeras tillbaka till mitt gamla jag. De stressar och ber mig skynda mig men vägrar se att vi kan nå samma mål fast på olika sätt. 

När det blir för mycket omkring mig behöver jag krypa in i mitt eget skal en stund och vila i tystnaden och ensamheten.

Ta en paus innan jag fortsätter min långsamma strävan framåt. 

16 kommentarer:

  1. Fint beskrivet!

    Ps. Det här typsnittet var lättare att läsa än det andra. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jenny! Alltså jag fattar inte - jag kan inte styra över vilket typsnitt det blir i löptexten, den gör som den vill, det är olika på datorn, paddan och telefonen och ibland hoppar det och byter mitt i. Märkligt - men håller med detta typsnitt var lättläst.

      Radera
  2. Hej kära snigelkompis!
    kram från Sofia-snigeln

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Du e la för go! Det blir snigelinvasion av det här - det känner jag :-)

      Radera
  3. Just så är det. Ibland är det så svårt att inte falla tillbaka in i myrstacken men så ramlar man ur och ser sig förvånat omkring - gick det inte? Men jag gillar verkligen din beskrivning av snigeln - sakta och metodiskt - då blev det genast så mycket mer positivt. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! <3 Ja, jag känner oxå att den här bilden hjälper mig att se lite mer kärleksfullt på mej själv - som en helt godkänd snigel istället för en misslyckad myra!

      Radera
  4. Bra liknelse. Jag har också gått från myra till snigel. Ganska så skönt faktiskt. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Tror faktiskt att hela hela vårt myr-samhälle skulle må bra av att anamma lite mer snigelfart! <3

      Radera
  5. En så vacker och träffsäker beskrivning av oss utmattade! Jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet och gråter. Jag har ända sedan insjuknandet haft så svårt att acceptera att jag inte längre är en myra. Jag skäms och är så besviken på mig själv. Jag känner mig onyttig och överflödig. Jag kan inte leva upp till någons förväntningar längre. Jag vet om att jag numer är en annan person men JAG VILL VARA EN MYRA!

    Det här är nog första gången som jag känner en viss hoppfullhet och stolthet över mitt nya jag. Tack vare din vackra illustration. Kanske står jag inte still, som jag tror? Jag tänker ju fortfarande som en myra. Kanske är jag den metodiska och strävsamma? Jag har sett mina behövliga anpassningar som ett medel för att maskera mitt handikapp, inte som ett nytt sätt att leva. Jag kanske inte är en halt och lytt myra, jag kanske är en metodisk, strävsam och en fullt frisk snigel?

    Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv! <3

      Känner precis som du - att bilden av snigeln ger hopp - men det är svårt när delar av hjärnan fortfarande är myra! Det är väl oxå så att vårt samhälle är inte anpassade för sniglar, och därför blir det extra svårt att acceptera själv.

      Kram

      Radera
  6. Tack för denna träffsäkra metafor! Jag har funderat mycket på detta sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom våren 2014. Jag har kommit fram till att jag alltid varit en snigel som velat vara och låtsats vara en myra. Det funkade sju-åtta år men sedan dundrade snigelmyran in i väggen med en stor smäll.

    Ska försöka följa din blogg regelbundet från och med nu!

    /Mattias

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv, för att du delar med dej!
      Jag tror att det finns många med dej som försökt passa in i mallen som myra men inte fixar det och kropp och själ tar stryk. Vårt samhälle är inte anpassat för sniglar öht, oavsett om man är snigel från början eller blir det senare i livet, det är tragiskt för med eftertanke skulle alla kunna få plats utan att göra våld på sej själva!

      Hur går det för dej nu?

      Radera
  7. Så fint skrivet, om hur det känns att vara en snigel omgiven av myror och ha behov att krypa in i sitt skal för återhämtning.
    Jag föddes som snigel (asperger syndrom) och blir snabbt trött av många intryck. Om jag gått på stan i två timmar, får jag lägga mej i sängen med mina hörselkåpor och ögonbindel minst en timma sedan för att ta igen mej. Om jag blir övertröttad får jag hjärndimma, jag blir okordinerad, tappar saker i golvet, snubblar, sluddrar och pratar osammanhängande. Jag kan inte hänga med i ett samtal och följa en röd tråd och förstå vad folk pratar om. Jag kan inte titta på film och förstå handlingen. Jag känner så igen mej i dina texter, även om vi hamnat i liknande tillstånd av helt olika orsaker. Jag har aldrig i mitt liv blivit uttråkad, jag har aldrig förstått varför. Men nu när jag läste en annan text här förstod jag. Man blir uttråkad för att man har en massa energi som man inte kan göra av med, men man skulle orka göra av med den. Den energin har jag nog aldrig haft. När man rör sig långsamt lägger man märke till saker som andra spurtar förbi under sina powerwalks, som hur ljuset faller mellan träden lr att det sitter en söt liten ekorre på en gren och betraktar en.
    Jag vet inte hur det känns att ha varit en effektiv myra och kunnat dra sitt stå till stacken, då jag ramlade ur den många år innan studentens glada dagar. Men jag vet hur det känns när alla drar i en och vill att man ska bli en effektiv myra som marscherar i det förutbestämda tempot och hur man inte kan, hur man än försöker. Och hur alla säger "men det är bara" "och det är ju lätt" "det kan alla" men hela huvudet är fyllt av havregrynsgröt och hur man inte orkar ett enda intryck till. Och ingen förstår hur man kan bli trött av att "bara sitta stilla" omgiven av 29 högljudda högstadieorangutanger och det surrar i lysrören och dendär klockan som tickar. Varje ljud skär i öronen som naglar över svarta tavlan. Det är tjock dimma i huvudet och jag får inte fatt i en enda tanke. Men de säger att de bara är att sitta stilla, det blir man väl inte trött av säger de. Tillslut kröp jag in i skalet för gott, jag hade ingen energi kvar till att ens sticka ut min ena antenn. Jag blev apatisk och skickad till barnpsyk. Det tog många år innan jag orkade och vågade fälla upp mina känsliga antenner igen för att kunna ta in världen med öppna och känsliga sinnen. För det mesta är livet ganska bra, men när man är i kontakt med vårdcentralen nån gång för att man blivit fysiskt sjuk, då känner jag att sjukskrivna är en andra klassens medborgare. Läkare är nedlåtande och otrevliga. "Man ska vilja ha ett jobb" fick jag höra av läkaren när jag sökte hjälp för att jag hade ont i magen. De insinuerar oxå att jag skulle bli deprimerad av att gå hemma och jag får jämt frågan om jag inte blir uttråkad. Jag är inte deprimerad, men jag var deprimerad när jag tvingades vara myra. När jag varje dag i skolan fick känna mej misslyckad för att jag inte kunde hålla tempot varken socialt lr ämnesmässigt. En av myrornas första fråga är alltid "Och vad jobbar du med?" Det är jobbigt, som att arbetet definierar vem man är och utan det är man ingen. Konversationerna hos frissan blir alltid minst sagt stela, då jag inte har några normala samtalsämnen att relatera till lr levt ett normalt liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!!! för din beskrivning av ditt liv! Det är så intressant att du känner igen dej, för jag känner också igen väldigt mycket av överkänsligheten för sinnesintryck som många med Asperger beskriver. Jag blir så ledsen av att höra om oförståelsen runt dina upplevelser i skolan - och dina erfarenheter från sjukskrivning ovh synen på arbete kontra passivitet känner jag väldigt väl igen. <3 kram!

      Radera
  8. Hej,
    Jag läste upp denna berättelse på Hjärnkrafts kurs på Vara folkhögskola i helgen och det var hög igenkänning i gruppen. Så nu delar jag länken och använder den gärna igen. Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Det gör mej glad att mina texter kommer till användning! <3

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...