Sidor

torsdag 15 oktober 2015

Krisen, Döden och Sexet

Idag är det arbetsterapins dag!

Jag är medveten om att jag pratar väldigt mycket gott om arbetsterapi. Det tänker jag fortsätta med för jag tror att det finns väldigt mycket att utveckla i dagens vård genom att börja använda arbetsterapi och arbetsterapeuter mer och på ett nytt sätt. Men naturligtvis är inte alla arbetsterapeuter perfekta och jag - liksom säkert flera av er - har träffat de som inte är lämpliga för sitt jobb. Jag vet också att även om saker låter bra i (arbetsterapi)teorin så kan det fungera mindre bra i praktiken. Många arbetsgivare har dessutom en felaktig föreställning om vad en arbetsterapeuts kompetens innefattar. Detta gör att arbetsterapeutens roll på den arbetsplatsen blir begränsad till något vi inte är. Därför tror jag att det är viktigt att arbetsterapeuter själva får vara med och definiera vad verksamheten ska innehålla. 

Nåväl, det här inlägget ska varken handla om arbetsterapiteori eller ideala arbetsförhållanden. Jag tänkte dela med mig av vad jag tyckt varit svårt i mitt jobb och några situationer där jag så här i efterhand tycker att jag borde agerat annorlunda. 

Krisen
För mig blev det tidigt i min "karriär" väldigt tydligt att alla jag mötte var i någon form av kris - Chock - Reaktion  - Bearbetning eller Nyorientering. Att bli sjuk för en oundvikligen i den riktningen även om det är väldigt olika hur en människa tacklar krisen. Detsamma gäller de anhöriga. Om krisen inte bemöts är det stor risk att personen fastnar i krisen.  Jag insåg snabbt att detta inte var något jag kunde strunta i att bemöta, och vi saknade samtidigt både kurator och psykolog att slussa vidare patienter till som behövde djupare stöd till. Att lyssna, finnas till, hitta nya vägar och motivera blev naturliga delar av mitt arbete. Att mina åtgärder kunde skapa krisreaktioner blev också tydligt - att uppmanas berätta om och arbeta med saker som inte fungerar i ens vardag kan visa förändringen från då till nu konkret och brutalt. Exempelvis kan ju att prova ut en rullstol ses som det slutgiltiga beviset för att min kropp inte längre förmår som förut. Jag upptäckte att en del av mina kollegor var oerhört rädda att möta krisen. En del gick så långt att de aldrig stängde dörren till rummet där hen hade enskilda samtal med patienterna. Då visste hen att patienterna inte tog upp känsliga saker. Det var inte vår arbetsuppgift att bemöta krisen, fick jag höra. Jag struntade i det, för jag såg att jag nådde längre om jag tog hänsyn till och var medveten om vart patienten befann sig i sin kris. Dessutom kunde våra samtal och konkreta mål och åtgärder fungera som en väg in i bearbetning och nyorientering. Under åren som gått har jag fördjupat mina kunskaper om kris och krisbearbetning att använda i mitt jobb och det har varit väldigt värdefullt. Detta är något som jag anser absolut behöver finnas med i en arbetsterapeuts grundutbildning. 

Döden
Nästa sak som jag upptäckte som nyutexad (drygt 20 år ung) var att mina patienter funderade mycket över döden. De flesta jag träffade hade drabbats av någon sjukdom som antingen gjort att de varit nära döden och återvänt eller gjorde att de hade ett "dödshot" hängande över sig. Jag hade inte funderat över dessa frågor alls och hade inte förlorat någon nära anhörig. Det gjorde mig väldigt rädd och jag undvek i början konsekvent att prata om döden och om hur de som hade ett dödshot hängande över sig tänkte på framtiden. Det skäms jag oerhört över idag! Men jag hade verkligen inga redskap att hantera dessa frågor med - och jag hade inte fått hjälp att hantera min egen rädsla för döden. I utbildningen hade vi överhuvudtaget inte berört ämnet. Men åren gick och samtalen med mina patienter om deras liv hjälpte mig att bearbeta och reflektera över min egen rädsla. Inte så att de fick lyssna på min rädska - utan att ta del av deras upplevelser och tankar fick mig att mogna. Jag mötte också döden på nära håll vilket gav mig ett annat perspektiv. Numera tänker jag att döden är en del av livet - och jag vet att det är något jag inte kan undvika att tala om, om jag ska arbeta med människor. 

Sexet
Detta är det jag skäms mest av allt över! Att jag inte klarade av att se sex och sexualitet som en bland alla andra vardagsaktiviteter som mina patienters sjukdomar kunde påverka. Jag inbjöd inte på något sätt till att ens snudda vid ämnet om patienten inte tog upp det själv. Det var dåligt gjort av mig, men jag hade inga redskap för samtal om detta heller. Tyvärr verkar jag inte vara ensam om att inte vilja/våga prata om hur sjukdom/symtom/funktionshinder påverkar sexlivet och sexualiteten. Under mina år som sjukskriven har jag mött massor av människor inom vården och INGEN har frågat mig om hur min utmattning och smärta påverkar min och min mans sexliv - trots att det inte borde vara så svårt att lista ut att det blir komplicerat när jag är så belastningskänslig. Detta tabu behöver brytas då sex så självklart tillhör vardagen!

När jag ser tillbaka på vad som har varit svårt i mitt jobb blir det så tydligt att det här är saker som naturligt ingår i livet hos alla människor. Vi har alla olika värderingar och sätt vi hanterar saker på, men krisen, döden och sexet är saker vi alla oundvikligen "drabbas" av och tvingas att hantera. Trots att de tre så naturligt ingår i livet så utelämnades detta helt i min utbildning, och jag stod utan redskap för att tala om och hantera dessa frågor hos patienten. Jag var också utan redskap att hantera mina egna reaktioner på patientens situation. 

Jag hoppas att dagens arbetsterapeuter är bättre rustade efter sin utbildning! 


2 kommentarer:

  1. Åh vilken bra och intressant text! De borde ta upp de områdena i utbildningen, precis som du säger.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för din kommentar! Ja, det är väl egentligen något alla yrkeskategorier inom vården borde ha kunskap om!

      Radera