tisdag 30 december 2014

En snabb titt in...

Har många påbörjade inlägg som jag inte orkat slutföra. Fastnar bara i tankar och formuleringar och klarar inte få ner vad jag verkligen vill säga.

Vill i alla fall bara titta in och säga att jag lever, och att jag är ur det värsta bakslaget. Inte längre sängliggande och jag har faktiskt orkat mig utanför dörren några gånger också. Men jag märker att jag tål väldigt lite. Blodtryck och blodsocker känns lite stabilare igen och jag har inte så mycket yrsel som då det var som värst. Bara magen är helt knasig - tarmarna slutade helt jobba när det var som värst och jag lider fortfarande konsekvenserna av det.

Tänker mycket på julen - alla förskräckliga förväntningar om storhelger med storfamiljer och de lyckliga drömmarna om att alla ska umgås samtidigt som gör att jag lämnas att inte umgås med någon. Jag funderar också mycket över sjukvården och rehabilitering, och den pågående debatten på Läkartidningen skapar ännu mer funderingar. Men ork att formulera mig finns inte nu.

Jag hoppas att nästa år blir mindre komplicerat...

Hoppas att du som läser har haft en fin jul och att du får en bra start på det nya året.

Kram!

måndag 15 december 2014

Förbannade måndag

Vecka tre med sjuka i huset - sonen fick feber i går kväll efter knappt en vecka tillbaka i skolan. Jag är trött till max och mannen flera veckor efter med jobbet - ingen lysande kombination direkt. 

Jag har precis lyckats vända skutan en aaaning efter i princip totalt sängliggande sedan i torsdags. Massor av meditation har lyckats dämpa systemet lite och jag sover nu nååågot bättre. Tyvärr är jag ännu mer känslig än vanligt för alla intryck och jag blir totalt urlakad av ingenting. 

Och nu känner jag återigen hur stressen drar runt i kroppen. Dags att meditera. 

❤ Jag läser alla era fina kommentarer - de värmer mitt hjärta - och jag lovar att svar kommer så småningom! ❤

torsdag 11 december 2014

I botten

Helt urvriden. Inte på grund av magsjuka som de andra utan "bara" totalt tömd på energi. Har varit "ensamstående" sedan i måndags och kramat ur varenda droppe och lite till. Det har varit en mardröm och igår kväll då sonen äntligen somnat var jag så trött att jag bara grät och grät. Kände mest för att gå ut ur huset och aldrig komma tillbaka - men inte ens det hade jag orkat genomföra. 

Orkade knappt stå idag efter jag lämnat sonen några hus bort och har sen legat hela dagen. Matt och yr. Hela natten kämpade jag för att slappna av och kan inte ens minnas hur många gånger jag vaknade genomsvettig med bultade hjärta, illamående och kör i magen. Inte heller det på grund av magsjuka - utan något jag väl känner igen som kraftiga tecken på överbelastning. 

Tidigare trodde jag att jag var just magsjuk, men med tiden har jag lärt mig att det är kroppen som kämpar för att reglera adrenalinnivån. En av mina läkare och en psykolog kallade det en kraftig kroppslig reaktion på svår stress. Det jag måste göra är att ligga kvar och försöka andas ner pulsen och kroppstemperaturen plus motstå impulsen att springa upp och ner på toaletten. Då lägger symtomen sig på ett tag och efterlämnar en svag hungerkänsla. I natt tog det extra lång tid att häva och det återkom gång på gång så fort kroppen kom ner i djupvila. 

Just detta handlade endel av mina stresskänslor om, som jag beskrev för några inlägg sedan. Om konsekvenserna av att jag behöver tömma mig helt på energi. Riktigt otrevliga konsekvenser. 

Mannen som känner sig aningen piggare har lovat mig att jag inte ska behöva göra något alls idag. Sonen får sköta köksbestyren på instruktion från honom. Ingen mer bacillspridning nu. 

Konstigt nog - eller kanske helt begripligt - är det när jag mår som sämst som min vilja att förändra vården är som störst. För så här ska det inte vara, att det som ska vara rehabilitering och ett steg mot ett bättre liv - suger upp så mycket kraft att det som är normala gupp i en familjs vardag slår ut mig fullständigt! 

måndag 8 december 2014

Förbarma dej...

En veckas sjuka på sonen och jag är helt knäckt. Inte för att det var något superallvarligt eller jätteintensivt - mest för att huset var fullt hela tiden, av ljud, ord och sjuka. Jag har sovit ensam men vaknat varje natt av överbelastningsbesvär och värk. I går kväll såg jag ljuset i tunneln, sonen frisk och förhoppningen fanns att han skulle orka med skolan en stund. 

Sonen väckte mig med orden "nu är det pappas tur att vara sjuk". Som om det inte var nog var sonen inte särskilt pigg och det fanns inte på kartan att han skulle orka med skolan. 

Så istället för en ensam tyst dag har jag skött hela ruljansen här hemma. Tvätthögar från förra veckan, disk, matlagning, lek, läxläsning, läggning plus ompyssling av trött son och magsjuk make. Nu sitter jag bara och djupandas. 

Och i morgon måste jag få sonen till och från skolan...

Gud förbarma dej - jag orkar inte mer! 

Om att ha hopp, eller inte

Får man sluta hoppas utan att bli betraktad som någon som gett upp? Jag behöver det för att kunna leva nu. I allt, trots allt. Bättre att v...