Idag är dagen arbetsterapi ska uppmärksammas - det är arbetsterapins dag. Och jag gråter.
Gråter över min egen situation, försämringen, smärtan, illamåendet, begränsningarna, beroendet och för att det jag tror på - rehabilitering - bara gör mig sämre.
Det finns några saker som jag skulle vilja uppmärksamma yrkesaktiva arbetsterapeuter på - och utmana dem, deras kollegor och chefer med:
Vem utgår din verksamhet från? På djupet?
- Vad begränsar verksamheten? Vem har begränsat den? Vilka begränsninar finns?
- Finns det frihet att anpassa och förändra verksamheten? På vilket sätt? Vem sätter ramarna?
- Tas hänsyn till individens behov när planering av utredning och behandling görs? På vilket sätt? Utifrån antaganden om målgruppens behov eller utifrån individens konkreta uttalade behov? Utifrån samtal om behov med individen?
- Förväntas individen delta i den typ av behandling och din avdelning erbjuder? Hur är den upplagd? Har ni reflekterat över om upplägget i sig begränsar någon i målgruppen från att delta?
- Om ni anser er målgruppanpassat er verksamhet, har målgruppen tillfrågats om anpassningarna fungerar eller behöver förändras?
- Anpassar du personligen behandling och åtgärder efter individens behov? På vilket sätt? Är det utifrån dina antaganden om personens behov eller låter du personen vara delaktig genom att be personen om respons på ditt upplägg?
Är miljön där utredning och behandling görs anpassad efter målgruppen (innefattande all miljö individen kommer i kontakt med under besöket - väntrum, reception, undersöknings- och/ eller behandlingsrum)?
- Vilka begränsningar finns att anpassa miljön för verksamheten? Vem har begränsat den?
- Finns det frihet att anpassa och förändra miljön? På vilket sätt? Vem sätter ramarna? Varför inte?
- Tas hänsyn till individens behov när det gäller miljön? På vilket sätt? Utifrån antaganden om målgruppens behov eller utifrån individens konkreta uttalade behov? Utifrån samtal om behov med individen?
- Har ni reflekterat över om miljön i sig begränsar någon i målgruppen från att delta?
- Om ni anser er målgruppanpassat er miljö, har målgruppen tillfrågats om anpassningarna fungerar eller behöver förändras?
- Anpassar du personligen miljön där du gör utredning och behandling efter individens behov? På vilket sätt? Är det utifrån dina antaganden om personens behov eller låter du personen vara delaktig genom att be personen om respons på miljön?
Detta med aktivitetsanalys och anpassning av aktivitet och miljö tillhör ju vårt (arbetsterapins) expertområde? Varför är detta då - ur en patients perspektiv - ett så extremt eftersatt och bortglömt område inom vården?
Är detta något ni reflekterat över på arbetsplatsen - hur den miljö ni erbjuder patienterna att vistas i och hur ert behandlingsupplägg påverkar resultatet av behandlingen? Om inte - varför?
Ett förtydligande: När jag pratar om anpassning av miljö och behandlingsupplägg tänker jag inte bara på fysiska påtagliga behov av tex ramp eller hiss för rullstol. Nej, jag menar att vi behöver tänka mycket bredare och större - hur anpassar vi ett väntrum eller utredningsschema om målgruppen är personer med smärta? Behöver vi tänka annorlunda om personen lider av utmattning eller klaustrofobi? Kan vi besvara patienten onödiga besvär genom att tänka både målgruppen som helhet men även komma ihåg att personen är och mår olika inom samma grupp? Och hur involverar vi själva målgruppen i anpassningen?
Vad tänker du som är "behandlare" när du läser det här? Vad tänker du som är "patient"? Dela gärna med dig!