torsdag 8 november 2012

Krossad

Lika nöjd som jag kände mej över min plan som jag skickade till arbetsterapeuten och läkaren - lika tillplattad och missförstådd känner jag mej nu.

Läkaren ringde upp idag som planerat och hon var inte imponerad över min plan. Det var en alldeles för låg aktivitetsnivå och så där går inte att bedriva någon form av vettig rehabilitering menade hon. Dessutom verkade hon tycka det var löjligt att lämna utrymme för insättningssymtom, hon trodde inte att jag skulle känna något överhuvudtaget. Att vänta med medicinen var inte aktuellt i hennes värld eftersom den ska trappas upp så långsamt att då fick jag ju vänta en evighet på resultat. Enda sättet för mej att få en högre energinivå är att testa medicinen - typ.

Hon förstår eller vill inte förstå hur min energinivå och mitt liv ser ut just nu. Hon fick mej att känna mej som en lat, ovillig patient med orimliga förväntningar. Hon ville inte alls ta in det jag sa - bara få mej att göra det hon ville.

Allt det där bra som jag gjort på egen hand - som Smärtrehab gång på gång lyfte fram - verkar inte vara vatten värt.

Det kändes som hon är stressad över att hon misslyckats med mej som patient - ju fler långtidssjukskrivna desto sämre doktor? Eller? Den frustrationen slipper jag gärna ta del av tack - jag har nog med min egen!

Om att ha hopp, eller inte

Får man sluta hoppas utan att bli betraktad som någon som gett upp? Jag behöver det för att kunna leva nu. I allt, trots allt. Bättre att v...