måndag 28 maj 2012

Om att leva utanför själva livet!

Så känns det ibland. Som att jag åker vid sidan av, på en liten slingrande grusväg med höga backar, cyklandes sakta på en sned och vind cykel som samarbetar dåligt. På sidan av finns den breda fyrfiliga vägen där vänner och familj flyger fram i sina bilar tillsynes utan bekymmer.

Ramlade ner i ett svart hål i går kväll, efter en krock med "den verkliga världen". Jag kan ofta känna mej less och frustrerad över situationen, men igår kändes det som ren och skär sorg och förtvivlan blandat med en stark önskan om att allt det här onda och jobbiga bara ska "gå över".

Livet jag lever är så litet och begränsat att allt som händer utöver det vanliga blir så stort och betydelsefullt. Allt blir så viktigt för mej och jag tar inte längre saker för givet. Det andra gör på en höft, eller sköter med lillfingret, är sådant jag kan känna lycka av att få uppleva och vara delaktig i.

Som igår på utflykten, en stund med familj och vänner på en lekplats. Jag var lycklig över att jag tagit mej dit och att få göra något tillsammans med andra. Väl där kände jag mej osedd och utanför, som att jag (som vanligt) inte var närvarande. Ibland känns det som att människor runtomkring mej har slutat förvänta sej att jag ska vara delaktig. Jag är opålitlig och oförutsägbar på den fronten, det vet jag, men jag vill inget hellre än att vara med, men jag orkar så sällan! Då jag tänker efter kan det ju vara så, att för dom andra var detta bara en i raden av aktiviteter under en dag och en helg, något man kanske inte ens värdesatte speciellt högt.
 
På vägen hem hände ytterligare en sak som visar på att jag lever en annan verklighet. Vi skulle köpa middagsmat och mannen tyckte att han bara kunde springa in och köpa nåt snabbt på affären medan vi andra väntade i bilen. Jag ville att vi skulle gå in alla tre, för jag njuter av få handla tillsammans med min familj. Det är lycka för mej att göra saker tillsammans.

Vi pratade länge i går kväll mannen och jag, och jag grät mer än på mycket länge. Det var ett bra samtal vi hade. Vi insåg att jag, på min lilla slingrande grusväg, lever mer här och nu än vad han gör. Jag ser på och värdesätter saker på ett helt annat sätt. Sådant som för honom kanske bara handlar om en transportsträcka fram till målet, kan för mej kännas väldigt viktigt och betydelsefullt.

För det är ju faktiskt så, att på grund av att min kropp och knopp inte riktigt samarbetar med mej på ett önskvärt sätt, har jag varit tvungen att lära mej att stanna upp och lyssna. Detta ger en stark bonus, att jag lever mer här och nu och tar vara på det lilla som finns att njuta av.

Min styrka har blivit min svaghet

Jag har ett dilemma. I mig finns ett stort behov av att hålla mig ajour. Att vara påläst kring sådant som gäller mig och min situation....